Det var jobbigt och se det huset igen, som var ett hem innan för mig.

- Innan jag flyttade ut till skärblacka så var jag så pissförbannad på min mamma så det var hemskt åt det, jag svor på henne, jag gjorde allt för att vi skulle bo kvar i stan. där jag hade allting. mina vänner, skolan.
Jag var borta hela den sommaren när familjen var hemma och packade för flyttningen, jag var i stockholm hela sommaren och jag gjorde ett enda knop i flyttningen, jag vägrade.
Dom första tre månaderna pratade jag knappt med min mamma, jag sa bara det nödvändigaste till henne. jag undvek henne så mycket som jag bara kunde, jag var så arg.
Dom första månaderna som jag bodde i skärblacka var hemska tyckte jag, jag hade inga vänner, jag kände inte en enda jävel , det var på landet, och det tog minst 40 min med bussen in till stan till närmsta vän inne i stan. Min mamma hade förstört mitt liv tyckte jag då, hon hade gjort mitt liv till ett helvete..
Samtidigt som jag flyttade till blacka bytte jag även skola, jag gick från hageby till Marielund, och där lärde jag känna nya människor som bodde ute i stinkeby. kan ni tänka er, vänner där ute! lyllos mig va!
Jag lärde känna Erica, en tjej med väldigt stort hjärta, en toppen tjej. Vi gick i samma klass på marielund, och utifrån det blev vi vänner. Vi åkte tillsammans till skolan och sedan träffades vi även på fritiden. Och vips, där hade jag ett liv också ute i skithålan.
Under tiden jag bodde där så började jag gilla stället mer och mer, man kom in i samhället mer, och man blev mer och mer van vid buss & tåg trafiken som var helt nytt för mig när jag flyttade dit :)

Jag fick ett helt nytt liv där ute i skärblacka, jag såg från ett helt annat perspektiv när jag bodde där och inte nog med det jag insåg mina vänner verkligen var, jag förstod inte det innan. Och jag har nog aldrig i hela mitt liv kännt mig så övergiven eller så sårad av mina så kallade " vänner ".. Jag satt inne i 8 månader ca och gjorde inte ett skit, väntade faktiskt på att dom som sa " vi kommer alltid kunna ses " " ingenting kommer ändras när du flyttar tilda " " vi finns här för dig " .. skulle höra av sig. men ingen gjorde faktiskt det, ingen! Det var då jag insåg vilka mina vänner igentligen var, inga vänner alls...

Inte nog med det så gick min underbara mormor bort under tiden jag bodde där ute och det blev inte bättre för när vi var hos mormor när vi var små så var vi i skärblacka, hon bodde där. Och jag vet inte hur många gånger jag gick förbi hennes hus, med gråten i halsen. Klumpen i magen försvann aldrig, och varenda gång jag gick därifrån så grät jag som en liten treåring hade tappat bort sitt gosedjur.
Min mormors bortgång var verkligen inte enkel, fybubblan. Och den har inte släppt ännu faktiskt, man sörjer. Jag går ofta till minneslunden för att prata med henne, eller prata kanske jag inte ska skriva, men hon ser nog om jag behöver sitta där ett tag.
Jag saknar henne så fruktansvärt mycket, och jag älskar henne så jag spricker, jag skulle göra allt för att få tillbaka dig några år mormor, hon blev bara 79.. Och inte ett enda grått hårstrå på sitt vackra huvud. Minä rakanstan sinua. <3

Jag har så mycket minnen i från skärblacka som jag skulle göra allt för att få tillbaka, jag har så mycket skratt & glädje fast det var en helvetes fas att flytta dit faktiskt.
Jag fick lära känna nya underbara människor som fick mig och inse vad vänskap & kärlek är för någonting. Och jag har aldrig haft tråkigt med er en enda gång faktiskt.. Ni har alltid fått mig och må bra!

Dock har jag ett tråkigt minne från skärblacka, och det var när min älskade bästavän gick bort. Nej tro inte att någon har dött nu! Men min älskade kanin gick bort dagen innan alla hjärtansdag och jag har aldrig nog varit så förkrossad i hela mitt liv.. Jag var så ledsen, så ensam. Han fanns runt mig i tio år, i hela tio år. I vått & tort, min älskade kanin!
stampebus. <3
Jag kommer ihåg en kväll då jag, adde mitt ex, erica och pelle var ute och åkte lite bil, vi tog även en glass vid anitas kiosk då (: nejmen vi var ute och åkte, och så frågade jag pelle om han kunde köra mig till en plats, det var där vi begravde stampe, men mitt lokalsinne är inte det bästa, så tur var följde adde med, och han kunde vägen. Och när jag kom fram till stampe så bröt jag ihop, totalt, jag kommer ihåg känslan jag hade i mina knän som gjorde mig helt knäsvag, adde stod bakom och öppnade famnen direkt och jag bröt ut i tårar. Men graven var lika fin som den var är jag lämnade den första gången. Sen dess har jag inte varit där. Får dåligt samvete och bara ens tänka på det...

Oj, detta blev ett långt inlägg måste jag säga, men ibland får jag bara för mig att skriva och det känns riktigt bra faktiskt. Och om ni inte orkar läsa så behöver ni inte, men skönt att få skriva av sig faktiskt.
Men har sjukt mycket mer jag kan skriva om, det här inte ens en fjuttedel som jag upplevde i blacka, det var sååå mycket mer, och tack alla som fanns vid min sida! Ni är verkligen underbara, och Erica stort tack till dig som fanns där. Du fick mig alltid på bra humör!

Lite bilder ska jag nog rota fram! (:

Vila ifrid gubben min! <3

<3

Adam försöker lära Erica hör man kör en sån där moppesak! Det slutade med att
Erica körde in i våran häck!

Erica hittade villes vikingahatt och var bara tvungen att leka lite viking, pelle står i bakgrunden
och undrar om det är hans flickvän eller inte? :)

Men nu ska jag inte skriva mer, nu blire ett bad för mig. sen ska jag träffa heidi, tjing!