Jag vill bara kunna skriva av mig lite, kunna skriva vad jag känner, vad jag vill med mitt liv och min framtid och vad jag känner just nu i den omgivning jag lever i.
Det är svårt, verkligen. Och dessutom är det ögon som inte ska se som ser om jag skriver ut för mycket på bloggen..

Jag har nyligen fyllt arton år och ja än så länge är det okej, haha nejmen nu är man välkommen in i vuxenlivet det är nu man ska visa att man är vuxen och kan ta intiativ och eget ansvar och vara verkligen framåt gången till hundra procent, men jag vet inte om jag vill det riktigt än. Jag vill bara vara 7-8 år och springa ute och leka med vännerna på gården där jag växte upp en gång i tiden och som jag nu bor på. Dock inte lika bra som då.

Jag vet inte vad jag vill med mitt liv faktiskt, jag vill ha ett jobb i alla fall som jag trivs hyffsat bra med och sedan vill jag bygga en familj, för familj för mig är nog det viktigaste som finns faktiskt, det är alltid familjen som backar upp en, som finnns där och som kommer alltid finnas där, kanske inte syn eller räckhåll för att kunna se varandra, men i hjärtat så kommer alltid familjen och finnas.

Jag är glad över dom personerna som jag har i mitt liv men även dom jag har haft som inte länge finns med mig, men dom finns fortfarande inom räckhåll för att kunna känna av varandra och kunna meddela om det är något som är fel.
Ni kanske inte tror mig nu, men jag vet att min mormor finns med mig varje dag, jag känner av det, jag har sett henne och att hon finns runt mig och hon kan ge mig signaler varannan dag om att hon finns med mig.
Och jag saknar henne så det gör ont i hela hjärtat, jag är glad över den tiden jag fick med henne att jag fick växa upp med henne som mina äldsta syskon och jag gjorde. Men det som nog gör mest ont är att min käraste lillebror inte får växa upp med henne, han får inte den tiden som vi fick tillsammans, han kommer aldrig få smaka på mormors saft med sockerbitar i , eller äta mackaroner med smörklickar i.
Det sårar mig mest faktiskt att han får inte den underbara och dyrbara tiden som vi fick, Man borde verkligen uppskatta det man har tillsammans med varandra, nära eller inte. Uppskatta det man har för sedan på en minut kan det ju faktiskt vara borta.

Jag älskar mina närmaste högst av allt på denna jord, planet universium. Ja verkligen över allt annat, och jag skulle inte ens ta emot alla pengar, eller guld eller någonting värdefullt för min familj. Aldrig att jag skulle kunna göra det, min familj är det dyrbaraste jag har. Min pappa, mamma, och mina tre syskon. Mitt allt!

Oj nu börjar textfältet bli rätt långt och fyllt, jag kanske ska börja trappa ner lite, men jag vill att alla ska veta att jag värdesätter mina vänner & familj före allt annat på denna planet. Ingenting kommer före dom.
Jag älskar er enormt mycket som alla står mig nära!
/M





Familjen Söderlund/Sundström är av samma kött och blod, och kommer alltid och vara det och jag kommer alltid vara stolt över min familj och älska min familj lika mycket nu som senare! <3