jag saknar dig mormor!
Jag kommer ihåg dagen som om den vore igår.
Sista dagen jag såg dig, sista gången jag rörde vid dig, sista gången jag sa att jag älskade dig, jag lovade att jag skulle komma tillbaka så snarast som möjligt, jag kunde inte, jag hann inte...
Sista dagen jag såg dig så på något sett såg jag dig inte, du hade redan försvunnit. Du var i din egna värld, en värld som inte jag eller mamma eller mina syskon finns i. Endast du.
Jag har sånt dåligt samvete, att jag kunde vara så självisk och välja bort dig när du behövde mig eller hela släkten som värst, jag kan be om ursäkt för det jag har gjort och inte gjort, kan tyvärr inte göra det för dom andra.
Jag var så dålig på att hälsa på, och nu idag ångrar jag det! Fast varje gång jag såg dig så var du redan borta, som jag skrev innan, du var i en helt annan värld.
Jag kommer ihåg begravningen som om den vore igår, den var fruktansvärd hemskt.
Jag glömmer aldrig hur min bror som är min förebild gråter så djupt långt inneifrån hjärtat, det skar i mitt hjärta, djupt. Jag höll mina tårar, fråga mig inte varför. Kändes bäst så, jag kvävde min gråt, höll mig " stark " som jag själv trodde jag var. Jag var ingenting annat än den svagaste där inne i kyrkan..
Jag glömmer aldrig stunden då alla hade gått ut från kyrkan och endast jag och min bror stod kvar vid kistan. Vi sa ingenting till varandra, vi stod endast där. Båda grät, sa ingenting. Jag viskade till mig själv " hejdå mormor, vi ses, jag älskar dig"..
Jag glömmer heller aldrig stunden efter begravningen.
Min bror, den ståtliga, den starka och den mest begåvade varelse var så ledsen, nu när jag får upp han upp i ansiktet så blir jag gråtfärdig. Han var så ledsen, jag har aldrig sett min storebror gråta så mycket förut, aldrig! Och ingenting mer än att krama kunde jag göra. Efter att varit på begravningen så tyckte mamma att vi skulle åka till jockes föräldrar, och vi gjorde det!
Dock kunde jag inte följa med in, jag kunde inte. Tårarna hade inte slutat rinna, och jag klarade inte av att dom skulle krama mig eller vad som helst. Jag är för vek för sånt, då blir allting mycket svårare. Så när dom satt inne och fikade och prata så satt jag i bilen. I tre timmar.
Dessa minnen kommer nog sitta kvar på näthinnan länge nog, nu när jag skriver detta så rinner tårarna ner för kinderna, klumpen i halsen & magen kommer..
Jag önskar att allting kunde vrida tillbax i några år, då vi var små och sprang nakna på mormorsgräsmatta och jagade henne och gräsklipparn, då vi busade med ebba, då mormor alltid la sockerbitar i saftglasen och la margarin i pontus makarontallrik. Ja, alla dessa minnen får mig att skratta men även gråta.
Jag har sörjt rätt mycket, men någonting som kommer svida ytterst mycket är när Ville börjar fråga efter mormor, och han fick aldrig den chansen och lära känna mormor som vi fick göra. Som jag lina & pontus fick, han får aldrig uppleva detta! Det svider så enormt mycket inombords.
Mormor, om du är med mig idag så hoppas jag ytterst och innerligt att du är stolt över mig, jag vet tre saker du inte är nöjd över, mina två piercingar och att jag röker, ojoj. Om mormor min skulle vara frisk i huvudet och klar nog att kunna springa så hade jag nog inte haft några piercingar eller rökt!
Jag älskar dig mormor, och jag saknar dig!
Du är en del av mig fortfarande fast du inte finns med oss.
Du ska veta att jag tänker på dig varje dag!
nukkua hyvin isoäitini.
sinä olet minun kanssani joka päivä.
Tunnen sen minulle ja toivon, että olet ylpeä minusta.
Rakastan sinua!
på svenska blire - sov gott mormor.
du finns med mig varje dag.
jag känner det på mig och jag hoppas du är stolt över mig.
Jag älskar dig..
/M
Sista dagen jag såg dig, sista gången jag rörde vid dig, sista gången jag sa att jag älskade dig, jag lovade att jag skulle komma tillbaka så snarast som möjligt, jag kunde inte, jag hann inte...
Sista dagen jag såg dig så på något sett såg jag dig inte, du hade redan försvunnit. Du var i din egna värld, en värld som inte jag eller mamma eller mina syskon finns i. Endast du.
Jag har sånt dåligt samvete, att jag kunde vara så självisk och välja bort dig när du behövde mig eller hela släkten som värst, jag kan be om ursäkt för det jag har gjort och inte gjort, kan tyvärr inte göra det för dom andra.
Jag var så dålig på att hälsa på, och nu idag ångrar jag det! Fast varje gång jag såg dig så var du redan borta, som jag skrev innan, du var i en helt annan värld.
Jag kommer ihåg begravningen som om den vore igår, den var fruktansvärd hemskt.
Jag glömmer aldrig hur min bror som är min förebild gråter så djupt långt inneifrån hjärtat, det skar i mitt hjärta, djupt. Jag höll mina tårar, fråga mig inte varför. Kändes bäst så, jag kvävde min gråt, höll mig " stark " som jag själv trodde jag var. Jag var ingenting annat än den svagaste där inne i kyrkan..
Jag glömmer aldrig stunden då alla hade gått ut från kyrkan och endast jag och min bror stod kvar vid kistan. Vi sa ingenting till varandra, vi stod endast där. Båda grät, sa ingenting. Jag viskade till mig själv " hejdå mormor, vi ses, jag älskar dig"..
Jag glömmer heller aldrig stunden efter begravningen.
Min bror, den ståtliga, den starka och den mest begåvade varelse var så ledsen, nu när jag får upp han upp i ansiktet så blir jag gråtfärdig. Han var så ledsen, jag har aldrig sett min storebror gråta så mycket förut, aldrig! Och ingenting mer än att krama kunde jag göra. Efter att varit på begravningen så tyckte mamma att vi skulle åka till jockes föräldrar, och vi gjorde det!
Dock kunde jag inte följa med in, jag kunde inte. Tårarna hade inte slutat rinna, och jag klarade inte av att dom skulle krama mig eller vad som helst. Jag är för vek för sånt, då blir allting mycket svårare. Så när dom satt inne och fikade och prata så satt jag i bilen. I tre timmar.
Dessa minnen kommer nog sitta kvar på näthinnan länge nog, nu när jag skriver detta så rinner tårarna ner för kinderna, klumpen i halsen & magen kommer..
Jag önskar att allting kunde vrida tillbax i några år, då vi var små och sprang nakna på mormorsgräsmatta och jagade henne och gräsklipparn, då vi busade med ebba, då mormor alltid la sockerbitar i saftglasen och la margarin i pontus makarontallrik. Ja, alla dessa minnen får mig att skratta men även gråta.
Jag har sörjt rätt mycket, men någonting som kommer svida ytterst mycket är när Ville börjar fråga efter mormor, och han fick aldrig den chansen och lära känna mormor som vi fick göra. Som jag lina & pontus fick, han får aldrig uppleva detta! Det svider så enormt mycket inombords.
Mormor, om du är med mig idag så hoppas jag ytterst och innerligt att du är stolt över mig, jag vet tre saker du inte är nöjd över, mina två piercingar och att jag röker, ojoj. Om mormor min skulle vara frisk i huvudet och klar nog att kunna springa så hade jag nog inte haft några piercingar eller rökt!
Jag älskar dig mormor, och jag saknar dig!
Du är en del av mig fortfarande fast du inte finns med oss.
Du ska veta att jag tänker på dig varje dag!
nukkua hyvin isoäitini.
sinä olet minun kanssani joka päivä.
Tunnen sen minulle ja toivon, että olet ylpeä minusta.
Rakastan sinua!
på svenska blire - sov gott mormor.
du finns med mig varje dag.
jag känner det på mig och jag hoppas du är stolt över mig.
Jag älskar dig..
/M
Kommentarer
Postat av: sussie
Wow.. Finner inga ord.. Blev tårögd när jag läste det, så fint skrivet.. Du är verkligen stark.. Kram
Postat av: malin
tack så jätte mycket :)
Postat av: pontus
Oh snuttebullan. Det var tufft att sitta där i kyrkoraden, och jag saknar henne också, fruktansvärt mycket..
Älskar dig.
/Storebror
Trackback
