hallå bloggen..

det har varit tungt i två dagar just nu.
för min mormor gick bort igår natt.

hon blev bara 79år. och hade inte ett enda grått hårstrå på huvudet.
men hon käka massor med medecin, hon fick massor med biverkningar.
kroppen orkar inte mer till slut..
min mormor var också dement. och det blev värre med åren.
till att från känna igen mig sen vi var små till att vara en städerska när man kom upp dit, eller hon som lagade maten eller att jag gick i 3an när jag var 15år? det tog på en.. Det sved i hjärtat varje gång man närmade sig hennes rum eller när man såg henne i köket med dom andra äldre människorna.
men jag var med steg för steg, och det blev aldrig bättre. det gick oftast utför, jag vet att jag inte var uppe ofta, men jag gick i alla fall dit, mer än vad vissa andra gjort.

fast värst var nog sist jag var hos mormor, för 5 dagar sen. Vi kommer dit och så kommer mormors förra kontaktman till mamma och säger " hej, hur länge sen är du träffa din mamma sist ?!? " Mamma : " jadu, sen i april. jag vet att det är länge sen men... " Eva-lisa börjar med : " det är så här att din mamma har blivit rullstolsbunden " Och bara jag fick höra dom orden så blev jag helt panikslagen, jag kunde inte lyssna mer. så jag gick direkt därifrån, gråten kunde jag inte alls stoppa.. det bara kom, hade lillebror i famnen som förstod på något sätt att jag var ledsen så han kramade om mig. Men sedan ville han bara busa.

jag gick fram till mormors rum, jag hörde hur mamma grät och tog luft i mellan åt och fortsatte gråta. sen kom evalisa ut och pratade med mig, om vad som hade hänt och sådär eftersom jag bara drog första gången.
jag bara stod och grät när hon pratade med mig, jag kunde ingenting annat än att gråta. jag hörde min mormor prata, fast det enda hon sa var " minä rakanstan sinua äiti, minä rakanstan sinua äiti " hela tiden..
Evalisa sa till mig att dementa kommer alltid ihåg sin mamma i slutet av allting.

Efter tiominuters velande om jag skulle gå in eller ej så gjorde jag det, magen knep sig, skakningarna i kroppen kom sakta men säkert och tårarna rann ner. jag stod endast och titta, jag vågade inte ta hennes hand. Men mamma sa " ta hennes hand hon känner beröring och då blir hon trygg " . Jag gjorde det, åh det blev nästan värre. jag ville aldrig mer gå därifrån, ville aldrig släppa hennes hand. Jag pussa på henne i pannan, och viskade henne i örat att jag älskade henne innan vi gick därifrån. Jag lovade komma tillbaka i veckan, men så långt kom vi inte.

Igår kl 07:30 så kommer mamma in i rummet och säger dom orden jag aldrig velat höra, någonsin! men dom kom och orden lydde " mormor har gått bort nu". Jag var knappt vaken det enda jag tänkte på att skriva till andreas, jag visste att han var vaken för han jobbar. Han bad mig genast att ringa och när jag hörde hans röst så kunde jag inte hålla mig. Satte ute på altan med en cigg i handen och telen i andra och grät. Men tog mig samman och gick in till mamma som ringde storasyster vid tillfället, och jag hörde bara hur hon sa " nejnejnej" . Det var hjärtskärande, efter många om och men så la jag mig ner och försökte sova.
somnade till i tjugominuter ungefär och sedan vaknar jag av att syster ringer, vi pratar om allting. Och sedan brast hon ut i tårar. Och jag kunde inte göra någonting än att försöka prata henne lugnt, hon befinner sig just nu i skåne och jobbar. Kunde inte ens ge min syster en kram? mitt hjärta slets i tusen bitar när jag hörde mina egna syster gråta som jag aldrig brukar göra annars..

igår på kvällen så gick jag hemma som en vandrande zombie endast, ville inte göra någonting, ville inte äta någonting, ville ingenting. men fick i mig mat i magen. och satt endast i rummet och gjorde ingenting.
senare på kvällen så var det här med att man ska sova, jovisst tjena, jag kunde ju verkligen sova. tårarna kom titt som tätt, tankarna far omkring i huvvet på mig exakt hela tiden.
men tills slut somnade jag, men sov endast fyra timmar, vaknade halv sju i morse och varit vaken sen dess.
legat och kollat på sex and the city 2 för att hålla tankarna och tårarna borta så mycket som det går..

nu ska jag ta tag i rummet, ser ut som fan! men vi hörs senare.
om jag orkar. ni märker!