deppinlägg.
jag vill inte.
jag vill verkligen inte.
jag vill inte känna den smärta & saknad som jag gör.
jag fasar för begravningen på fredag. jag vill inte säga hejdå.
även om min mormor inte kom ihåg mig dom sista 3-4åren så bra så kommer jag alltid minnas henne, jag kommer alltid komma ihåg min mormor som alltid visste hur man skulle laga mat, ta hand om hushåll, ta hand om barn, hon var verkligen världens bästa mormor / mamma.
jag har massor med saker i mitt rum som jag har fått ärvt av min mormor, och det gör ont i hjärtat när jag tar i det, tänder lampan, använder väskan till skolan, sover i min säng som luktar henne. men jag vill ha det i mitt rum, jag vill känna hennes doft, men det gör så ont!
jag vet int ehur jag ska skriva, jag vill skriva allt vad jag känner. men det går inte, jag får inte ut det i ord. min smärta är endast min smärta, jag vill aldrig veta av att någon annan känner samma som mig, för det känns verkligen som en kniv i hjärtat, jag önskar ingen denna smärta, men någon gång i livet får man gå igenom det, med eller utan hjälp. just nu ligger jag på botten, men jag ska kämpa ända upp till toppen. jag lovar, men låt mig tå ta den tid jag behöver. folk skriver " finns för dig " " finns om du vill prata " men nej! jag vill inte prata om det, jag vill inte, för det känns så mycket värre. såren rivs upp igen och det känns som folk häller liter med salt i dom när dom säger att jag ska prata om det, jag vill inte. vill jag prata med någon så finns alltid min mamma, och det är henne jag kommer prata med. Och mina närmaste. ingen annan.
men nu kommer det inte några fler ord som vill ut..
men vi hörs när jag orkar uppdatera nästa gång.
bloggen är inte lockande längre...
jag vill verkligen inte.
jag vill inte känna den smärta & saknad som jag gör.
jag fasar för begravningen på fredag. jag vill inte säga hejdå.
även om min mormor inte kom ihåg mig dom sista 3-4åren så bra så kommer jag alltid minnas henne, jag kommer alltid komma ihåg min mormor som alltid visste hur man skulle laga mat, ta hand om hushåll, ta hand om barn, hon var verkligen världens bästa mormor / mamma.
jag har massor med saker i mitt rum som jag har fått ärvt av min mormor, och det gör ont i hjärtat när jag tar i det, tänder lampan, använder väskan till skolan, sover i min säng som luktar henne. men jag vill ha det i mitt rum, jag vill känna hennes doft, men det gör så ont!
jag vet int ehur jag ska skriva, jag vill skriva allt vad jag känner. men det går inte, jag får inte ut det i ord. min smärta är endast min smärta, jag vill aldrig veta av att någon annan känner samma som mig, för det känns verkligen som en kniv i hjärtat, jag önskar ingen denna smärta, men någon gång i livet får man gå igenom det, med eller utan hjälp. just nu ligger jag på botten, men jag ska kämpa ända upp till toppen. jag lovar, men låt mig tå ta den tid jag behöver. folk skriver " finns för dig " " finns om du vill prata " men nej! jag vill inte prata om det, jag vill inte, för det känns så mycket värre. såren rivs upp igen och det känns som folk häller liter med salt i dom när dom säger att jag ska prata om det, jag vill inte. vill jag prata med någon så finns alltid min mamma, och det är henne jag kommer prata med. Och mina närmaste. ingen annan.
men nu kommer det inte några fler ord som vill ut..
men vi hörs när jag orkar uppdatera nästa gång.
bloggen är inte lockande längre...
Kommentarer
Trackback
