Alltså det jobbigaste me distans är att man måste va ifrån varandra lite, men på ett sätt rätt så bra, om man tänker så har jag och andreas klarat oss jävligt bra, vi firar 7 månader om liksom två veckor, jag trodde aldrig i mitt liv att det skulle gå så bra som det gör nu mellan mig och han. men tur är så gör ju det, men okej man har vissa motgångar i ett förhållande men det löser sig alltid, jag har alltid någon att prata med när det känns tungt oh så. och det har han med, och vi hittar alltid tillbaka till varandra..
Adde hade jag snackat med i ett år innan han kom ner till mig första gången, första gången jag såg han så hade jag fjärilar i magen, jag var inte direkt nervös utan det fanns ett litet pirr i magen, men när han gav mig pussen på rese så försvann dom direkt, efter en timme elle så , så kände jag att adde är rätt så underbar, han är den killen jag vill ha, han kan få mig att le när allt känns tungt, han vill mitt bästa, han finns där för att stötta mig när jag behöver stöd och när jag vill ha han, så finns han, kanske inte alltid, men jag vet att han finns där.
Att ha distans betyder nog att man borde bjuda på sig själv, man måste både ge och ta.
Jag tänker inte så mycket på adde när han är hemma, missta mig inte nu. klart jag tänker på min pojke, men desto mer jag tänker på han, desto mer saknar jag honom. gör jag någonting hela tiden, så går tiden mycket fortare tills jag träffar honom nästa gång. och när jag väl träffar honom nästa gång så känns allt så underbar, jag är så kär!
Kär kan va den bästa och värsta känslan som finns. konstigt men sant.
När man känner att det är den bästa känslan då är det pirr i magen, man är glad, ser allt det posetiva i det negativa. man har sprallet i kroppen hela tiden, men det finns också en känsla man aldrig vill känna, det är den där känslan som får en att gråta , som får en att bara vilja sitta och se sorgliga filmer och gråta i sluten, då man alltid ser det negativa i det posetiva. då man bara vill gråta.
Nu känner jag den där känslan med pirr i magen, jag ser det posetiva i det negativa, jag skrattar hur mycket som helst, man ser liksom glimten i ögat.
Min mamma har sagt till mig, att jag blev som en annan person sen jag blev tillsammans med andreas, jag blev mer glad, jag gjorde mer saker än att bara sitta vid tvn och datan oftast, jag följde med familjen mer saker, det sågs på mig att jag va lycklig, och det finns bara en person att tacka , och det är andreas, för det är han som lyser upp mina dagar , med sina gulliga sms , eller att han ringer och väcker mig när jag ska till skolan.
Det jag kan säga med ord till dig andreas, det är Jag älskar dig så otroligt mycket, och jag vill aldrig släppa dig, du är den finaste personen som finns för mig. du är världsbäst! <3