Jag saknar mitt liv i navestad, jag önskar mer än allt annat att det kunde bli som förr igen , jag saknar mina vänner, jag saknar området, jag saknar glädjen som fanns. alla var jämnt så glada, alla visste var man fanns, bah skicka ett sms och be han/hon komma ut eller bah slå en pling, allt var så mycket roligare, så mycket enklare. jag saknar det så det gör ont, jag saknar allt det där , jag skulle göra allt för att få tillbaka det, men jag kan inte, det är nya personer som bor i våran lägenhet, det är inte våran längre, det ser inte ens ut som våran gjorde, Jag är tilda som bor i blacka nu, och jag vill inte va den personen , jag vill va tilda som bor i navestad, som brukade åka till konstgräs och ha fotbollsträningar med ens bästa vän, och fotbollsträningar menar inte jag att vi spela i ett fotbolls lag, utan vi två la upp egna träningar, jag glömmer aldrig det.. och sen kommer det fram en snubbe till oss och frågade oss om vad vi tyckte att dom skulle göra ett flicklag i hageby if, och vi tyckte att det var en jätte bra ide, och vi gick och tjata oh tjata oh tjata på att träningarna skulle komma igång, när träningarna kom så hade man någonting och göra, man hade någonting och brinna för , och någonting man älska. Visst jag spela inte länge , men jag har nånting att minnas i alla fall, första cupen i söderköping, glömmer det aldrig.
Den här vännen som jag hade med mig vid min sida och skapa detta underbara minne är therese, och hon vet att det är henne jag menar, utan henne hade detta inte vart någonting att minnas, all tid vi la ner på konst, dom timmarna på stadium för att hitta rätt fotbollsfärg på strumporna, och fotbollskorna ska vi inte ens prata om. jag saknar allt , jag brann för det. om jag fick spola tillbaka tiden så skulle jag inte tveka en enda sekund. jag skulle gjort det direkt, utan tvekan säger jag bara! Alla gånger vi gick och kollade på hageby ifs a lags killar för att vi tyckte vissa var sååååååååååååååååååå snygga, ramlade över bänkar, stod i kylan , bara för att titta på dom spela , det fanns någonting magisk på planen när dom spela, dom brann för det när dom spela boll, dom hade roligt också , det glömmer jag inte. många skratt dela jag och tess, pinsamma som roliga. 
Men en dag kom beskedet, vi skulle flytta, jag ville inte ens tänka tanken påt , ville verkligen inte. jag va helt krossad.. jag tjöt som en gris natten då ja skulle t sthlm för de va min sista natt i navestad, jag glömmer det inte, det enda jag gjorde i flytten var att packa mitt rum, det ville jag göra själv, visst mamma hjälpte mig, men ändå mitt rum. jag åkte till sthlm, försökte unvika all smärta, allt jobbigt, att lämna navestad.
När jag kom hem hade vi flyttat, det kändes så jävla piss, har aldrig mått så dåligt nästan, det kändes så overkligt.. Allt flög runt i huvudet på mig, och tänkte , två år sen drar jag, två år sen drar jag , två år sen drar jag. tänker inte bo här mera än två år.
Skärblacka är inte mitt hem, visst det är mysigt och bo här , men det är inte mitt hem, Mitt hem är navestad med mina vänner, med dom jag älskar, i mitt område, där kan jag vara den jag vill vara, jag vill inte vara en fucking jävla lantis mer, jag vill tillbaka till mitt hem. men jag kan inte. jag orkar inte me att åka buss varje gång jag ska nånstans, i nva räckte det med att skicka sms sen gå dit på tio min , men nu måste jag smsa och sen måste jag ta buss & pendel för att träffa dom jag älskar, men jag gör inte det, utan jag sitter hemma i stället, finns en anledning, för inte en enda jävla fitt " vän " har kommit ut hit. är trött på skiten..

Vill bara tillbaka till mitt hem <3