Jag vet jag har vart jätte dålig på att uppdatera, men det har vart full rulle här titt som tätt..
men nu ska jag skriva av mig lite tänkte jag.
I torsdags var jag och hälsade på min mormor som bor på ett ålderdoms hem, och jag lovar jag vill nästan inte gå dit. Visst jag älskar min mormor mest mest mest av allt, men det är så att hon är dement.
Hon lider inte utav det, utan det är hennes familj som får lida, för hon glömmer bort oss ibland, men när vi kom dit så pussa hon på min mamma och sa att hon hade saknat henne , Mig och lina kände hon inte igen, men jag är glad om hon känner igen mamma. Min mormor är finsk, och pratar bara finska. Jag kan varken prata eller förstå finska, och det känns i hjärtat. skulle göra allt för att kunna förstå min mormor.
När vi gick i från henne för hon skulle äta så gick vi in på hennes rum och tog av oss kläderna och satte oss och kolla i fottoalbum som vi alltid gör. Sen när mormor kom in så gick mamma fram till henne och började prata med henne, mamma sa " sätt dig breve lina och tilda" hon bara, jag känner inte dom. och dom sitter i min säng, och det är redan tillräckligt med folk här inne, Vi som var i mormors rum var mamma ville lina adde och jag.
efter några minuter så kom hon och satte oss mellan mig och lina. Hon fick hålla ville, och det släppte. jag kan inte förklara , hon var inte samma människa. hon var den mormorn jag levde upp med, hon sjöng på finska och vagga han pussa på honom, men hon kunde inte prata med mig mamma eller lina. hon gick in i en dvala. hon strunta fullständigt i oss. det var bara ville som gällde just då.
mamma bröt ihop fullständigt, och när man ser mamma bryta ihop då kan man inte hålla sig, inte när ens mamma gråter. ens mamma är en förebild, i alla fall min, en jag ser upp till, en sån människa vill jag bli.
så ser jag iallfall. Andra kanske inte gör det.
När jag gick och lämnade fottoalbumet jag hade kollat i så la jag ner den i en låda, oh då blev jag lite förvånad, jag hitta en hel del bilder på min bror min mormor hade lagt i en hög. Stora som små bilder, och efter det kom en jätte liten bild på min syster, då kom tårarna för då insåg jag att det fanns inga bilder på mig. Mormor kommer bättre ihåg Lina & pontus, men inte mig. Det tar väldigt hårt på mig, för när jag pratar med henne så kan hon börja prata me någon annan, eller gå sin väg. då blir man helt krossad. Hon hade skrikit och slagit i handen i bordet sa mormors kontaktperson, hon hade sagt att Eva-lisa " kontaktperson " att hon hade dödas hennes barn, och hon fick ta upp sitt egna barn från den kokande grytan. Och hon fick springa mycket för folk försökte ta hennes barn. Då frågade jag mamma varför hon kunde säga så, då sa mamma att det kunde bero på finska kriget. Det är någonting som kommer tillbaka till henne, Uuuh, det var otäckt och höra. Men mormor hade inget barn på den tiden. men det är någonting hon får in i skallen pga av hennes dement shit.
Efter ett tag sittandes på hennes rum så skulle vi åka hem, hon gick i förväg och vi stanna och prata lite i rummet, när vi kommer ut till " stora rummet " där mormor och hennes kontakt person var så var det som om vi inte hade vart me henne i rummet, utan som vi inte hade träffats på ett par veckor, hon pussa mamma lina, men inte mig. visst hon kände igen mig, men inte mycket. fick bara en kram. sen var det ville hon gav all kärlek till lilla ville, visst det gör ingenting för mig. men jag önskar jag var sju år igen och kunde sova i mormors säng och ha henne brevid sig som håller om en, och sen ha lilla ebba " mormors hund " snarkandes vid fötterna.
Jag älskar min mormor mest av allting, men det är jobbigt och se henne sådär, men hellre har jag henne vid min sida och hon har glömt mig eller liggandes sjuk i sin säng.
Hon har det bra, och jag vet det. Bara hon själv inte lider så är jag nöjd.
Toini söderlund, minää rakanstan siinuaa.